onsdag 13 maj 2009

- Welcome to New York, you’re gonna love it, säger svarttaxichauffören Bud med ett brett leende.

Det var en solig höstmorgon och Bud hade precis avslutat sitt pass med att lasta bagage på Newarks flygplats. Han var helt slut och med en vikt på över hundra kilo och en 20-årings hunger bestämde han sig för att stanna på vägen och äta en hink grillad kyckling på KFC. Senare skulle han in till södra Manhattan för att köpa serietidningar och därefter upp till Harlem för att spela TV-spelet Mario Cart på Nintendo 64 hemma hos några vänner. Så blev det inte. När det första planet flög in i World Trade Center trodde han inte på det. När det andra planet flög in förstod han inte.
- Jag fattade ingenting. Jävla skit alltså. Jag spenderade resten av dagen med att spela in nyheterna på VHS. Jag har tre, fyra timmar band men jag har inte tittat på det. Det är för jobbigt.

De senaste tre år åren har Bud kört svarttaxi mellan Newarks flygplats och Manhattan. Han börjar dagen med att äta något till frukost, gärna våfflor med lönnsirap. Sen kör han de tio minuterna hemifrån till flygplatsen i sin mörkblåa Chevrolet Caprice från 1993 som han köpte begagnad för två år sedan. Även om bilen är gammal och sliten så håller han den fräsch och tvättar den ofta. En gång i veckan så stannar hos sin kusin som har en frisersalong på vägen. Hon brukar trimma hans svarta skägg och det korta krulliga svarta håret. Bud har en vit slarvigt struken skjorta med små korta avklippta hårstrån i nacken som vittnar om att han idag hälsade på hos sin kusin. Hans tunga kropp är bara 170 centimeter lång och i de pösiga ljusblåa jeansen får han ett fyrkantigt utseende. Skorna, svarta skinnskor, är gamla men nyputsade.
På flygplatsen står han och spanar i ankomsthallen. Han försöker bedöma vilka som skulle vilja anlita honom, en svart man på 115 kilo kan avskräcka vissa så han väljer gärna små sällskap på tre, fyra yngre män, det är inte lika oroliga av sig.
- Jag brukar säga 80 dollar till Manhattan, sen kan de pruta ned till 50. Kunderna betalar tullavgiften på åtta dollar i Lincoln Tunnel.

Det blir framgång direkt. Tre australiensiska killar från Melbourne nappar och de kommer överens om priset 60 dollar. Ute vid parkeringen syns en tveksamhet i deras ansikten vid åsynen av Buds bil som saknar taxiskyltar. De säger ingenting och lugnas av Buds glada hjälpsamma leende. Bud pratar som en trumvirvel slagen av en trummis med för mycket energi. Hela tiden berättar han nya historier, diskuterar film och ger killarna råd om hur de ska ragga brudar på bästa sätt.
- Var inte rädd att viska tjejerna i örat och var kaxig. You've gotta play the game, du måste spela spelet, säger han.
Enda gången hans röst inte hörs är när den överröstas av motorljud från lastbilar i Lincoln tunneln. Även i tunneln är tre av fyra fönster helt öppna, det fjärde är trasigt annars skulle även det vara öppet.

Killarna är nöjda med underhållningen efter en timme långa resan. Bud brukar jobba åtta timmar per dag, tio om det går segt. Fyra, fem turer per dag vill han hinna med och gör han det tjänar han ungefär 30 000 kronor i månaden. Hur mycket han betalar i skatt vill han inte prata om. Han vill tjäna ihop så mycket som möjligt innan sommaren för då ska han inte jobba. Bud är säker på att på att det kommer bli en farlig sommar med mycket våld.
- Det är ekonomin. Många fattiga förlorar sina jobb och före detta brottslingar som börjat jobba kommer tvingas tillbaka in i brottsligheten. Då kommer det bli bråk med dem som tagit över, det vill jag inte vara i närheten av, säger han.

Innan den blåa taxin åker in i Lincoln tunneln för femte gången för dagen tittar Bud mot New Yorks skyline tystnar han och tänker på elfte september. Han tänker tillbaka på en körningen han fick en mörk vinterkväll för något år sedan. En vit man med svart hår i 40 års åldern. Mannen berättar under resan att han var i det andra tornet när det första planet flög in. Han kände hur hela huset skakade. Han fick panik och sprang nedför trapporna. Folk sa att han skulle ta det lugnt. Han fortsatte panikslagen att springa. De dog och han klarade sig.
- I sommar så ska inte jag jobba, jag är rädd att det kommer hända något. Jag kommer att springa, säger Bud.

Christopher Gimling Shaftoe

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar