Peter Bratt och pressetiken

Han slänger ur sig talande citat. Det är en man med klara åsikter och en tjugoåttaårig karriär att backa upp dem med.
– Namnpublicering. Ja, det är olika praxis beroende på chefredaktören. Hela apparaten är otydlig och nyckfull, säger han.

Vi sitter på Moderna Museet mitt emot varandra. Peter Bratt, avslöjaren av IB- och Geijer-affären, sitter och äter dagens erbjudande. Vi har satt oss vid ett bord med utsikt över djurgården och den äldre mannen som sitter bredvid Peter Bratt sneglar igenkännande på sin bordsgranne.
Jag lyssnar på hans syn på pressetiken. Han beskriver det som ett regelverk som man bör kunna, men att det under hans långa karriär har sett likadant ut hela tiden.
– Det var inget man gick och diskutera annat än vid ett skarpt läge, säger han och kommer in på publiceringen av namn i artiklar. Här ska ett allmänintresse vara det som styr men han frågar sig vad allmänintresse egentligen är.
– Jag tolkar det som information som gör att läsaren skulle förändra sitt politiska handlande. Om jag exempelvis avslöjar något om Reinfeldt som får folk att inte vilja rösta på honom så har det ett allmänintresse, förklarar han.

Det var under 1970-talet som Peter Bratt gjorde sig känd i Sverige. Han avslöjade den hemliga spionorganisation IB tillsammans med Jan Guillou 1973 och skrev 1977 en artikel i DN som inledde den så kallade Geijeraffären.
Olof Palme, upprörd över avslöjandena som han kraftigt dementerade, kallade Peter Bratt för en skabbig råtta med gula betar.
– IB är något som en vanlig journalist inte råkar ut för och det var inte mitt fel att Geijeraffären blev stor. Hade Palme bara agerat rätt och talat sanning så hade alla klarat sig.
Han återkommer många gånger till frågan om namnpublicering som verkar vara det etiska dilemma som varit vanligast under hans karriär.
– Jag skrev en artikel om en porrkung i Stockholm, hans namn var ju okej att publicera, men han hade en flickvän som också jobbade åt honom. Till artikeln hade jag ett foto på dem från någonstans i Europa. Hon var ju lika skyldig som han så jag satte ut namnet på dem båda. Men sen ringde hennes mor till chefredaktören och var väldigt upprörd, så han beslutade att stryka namnet till den andra upplagan, berättar han och förklarar att det är kan vara känsligt för familjen.
– Det var en annan situation i samband med IB, där var vi tvungna att sätta namn på alla, även på enskilda agenter. Det skulle inte ha gått om jag skrivit för DN, men vi gjorde det för att vi skulle bli tagna på allvar, för trovärdigheten.
– Jag resonerade så att de har gått över gränsen, då kan jag också sätta mig över reglerna.

Under hela intervjun sneglar han ner på mitt anteckningsblock. Som veteranen som ser den oerfarna göra misstag och missa viktiga detaljer. Han väntar gång på gång in mig och påtalar fördelen med att ha någon form av inspelningsutrustning med sig.
/…/

Christopher Gimling Shaftoe 2008-09-05